Nu tänker jag faktiskt ägna tid åt att skriva om graviditet och förlossning. Hur det var för mig och hur det kan vara. Vissa grejer när det handlar om dessa ämnen och livet efter förlossning pratar inte folk om öppet. Barnmorskor och läkare är väldigt bra med att prata om graviditeten och hur man mår osv men sällan någon som nämner hur det är efter förlossningen och hur man kan må.
Min första graviditet som fullföljdes hela vägen hade jag ändå ganska "tur" i början, visst jag mådde illa första 12v men kräktes endast 1 gång typ. När vi gick in i v13 mådde jag hur bra som helst. Vid v20/21 kom ischias problemen men de gick att stå ut med ett tag. Efter några veckor igen kom foglossningen. Innan jag blev gravid hade jag ingen aning om vad detta var. Jag blev sjukskriven i slutet på augusti och skulle föda i december. Under den tiden gick jag på sjukgymnastik och vattengympa för gravida. Min graviditet i allmänhet kan jag säga att den ändå var bra. En stark rekommendation är att gå på vattengympa när du är gravid eller bara gå och simma, så skönt för kroppen! Nu över till förlossningen (för att korta ner min historia så hade jag sjukt mycket förvärkar i minst 1 månad innan det äntligen blev dags!). Vi hade valt att föda på BB Sthlm i Danderyd, jätte bra BB med fina rum och grymt bra personal! Vi kom in ca 1 på natten, vattnet gick kl 5 och D kom ut 18:10. Jag tyckte inte själva förlossningen var så hemsk och jobbig som jag trodde den skulle bli. Själva krystvärkarna från att de började tills han var ute tog bara 10 minuter.
Det är tiden efter förlossningen och allt som händer med kroppen som var jobbigast tycker jag. Jag sprack en del under förlossningen vilket heller inte många pratar om, vilket gjorde att jag fick sy, och jsg tycker helt ärligt att det gjorde ondare att sy än hela förlossningen. Bedövningen hjälpte absolut inte och man hade ju inställningen att yes nu är allt över! Fast det var de ju inte. När sy-momentet och allt till slut äntligen var över fick vi njuta med våran nyfödda. Tiden på BB var trevligt tycker jsg och en skön trygghet för man fick hjälp och mat osv. Nu över till det värsta. Pga att jag sprack och efter ja fött, så hade jag så ont efter allting att jag hade problem med att gå på toa i hela 5 månader. Det gjorde så ont varje gång. Så bara pga det skulle jag lätt kunna tänka mig att föda kejsarsnitt nästa gång. Varje gång ja gick på toa var en mardröm, ja satt och grät och nästan kräktes bara för att kunna bajsa lite?! Och hur kul är det att ha det så när man har en liten bebis hemma som man ska ta hand om samtidigt? Okej man fattar ju själv att efter man fött barn ur sitt underliv så är det klart att man kommer ha ont ett tag, det är logiskt. Men det är inte normalt att ha så ont i 5 månader att knappt kunna gå på toa. Jag gick på massa återbesök och undersökningar för att kolla varför, tydligen något litet ärr som hade läkt lite tokigt men det skulle gå över inom 1 år. Det gick över efter 5-6 månader helt så det var ju skönt. Men när man förbereder sig för att bli mamma så borde man även få information om att man kan få ärr i underlivet, komplikationer osv. För det här är saker folk inte pratar om högt. Även om att spricka. Men självklart så är all smärta värd vårt lilla mirakel! Jag skulle göra det tusen gånger om. Men jag vill samtidigt förstå att man mår inte toppen i kroppen efter en förlossning och en graviditet och förlossning är inte en dans på rosor och framför allt inte tiden efteråt. Tänk på att samtidigt som Du ska ta hand om en nyfödd bebis , ska din kropp läka ihop och det tar tid. Så var gärna hemma tillsammans med din partner i början! :) ett litet tips bara. Hoppas denna läsning kunde hjälpa lite och att ni fick en insikt på hur det kan vara/bli. Se också till att vila när bebisen vilar speciellt första månaden!